Köttet.

För lite mindre än ett år sedan läste jag Jonathan Safran Foers "Eating animals", en bok om människans förhållande till köttätning, den amerikanska köttindustrin samt hans egna reflektioner kring det hela i samband med hans egen sons födelse. Det var en bok som berörde mig, i sin enkelhet beskrev den något självklart som de flesta väljer att blunda för. Orimligheten i att det är något oerhört motbjudande med tidelag samtidigt som det är helt accepterat att slakta samma djur för att sedan äta upp det. Orimligheten i att vi lär våra barn att respektera och inte skada andra levande varelser samtidigt som vi äter kycklinggryta till middag. Orimligheten i att föda upp höns speciellt framodlade för att lägga de bästa äggen samtidigt som deras manliga motsvarighet direkt från födseln slängs i en container för att bli slaktavfall.

För några dagar sedan såg jag Kobra-avsnittet om kött. Det var intressant, framför allt för att det är spännande att få ytterligare perspektiv i all form av köttdebatt men också för att det framgår en intressant poäng: Kött engagerar. När jag diskuterar köttätande med andra människor får jag känslan av att det pågår en ständig inre konflikt angående köttätandet, att de flesta i grunden ser det som något fel men sedan med hjälp av olika argument resonerar sig fram till att sättet de lever sina liv trots allt är ok. Att de inte kan kopplas samman med djurets död i och med att de bara äter upp det. Att djuret de äter bara är kött, kött som är frånkopplat ursprung och individstatus och för närvarande representerar mat på samma sätt som en aubergine representerar mat: helt okomplicerat (med reservation för min okunskap om auberginers frihetskamp). Utöver diskussionen om kött var det också lite nedslående att se hur pass mycket kött som finns i våra vardagliga saker, i realiteten är det omöjligt att undvika kött eftersom det finns i saker man ytterst sällan funderar över procenthalt gris i. Exempel på detta är tågbroms, fruktjuice, porslinsprydnadsak, öl, vin och kulor. Se avsnittet på svt play här.

Fortfarande någorlunda socialt kompetenta!

En artikel av favoriten Jonah Lehrer angående en ny studie. Man har undersökt hur e-mail fungerar i vårt kära 10-tals sociala nätverksgytter. Bland annat visar studien på sambandet mellan snabbheten i svar och relationen till mailaren. Helt hopplöst verkar det i alla fall inte med våra nya sociala kommunikationsmedel:

"...this study is a reminder that even in a world transformed by digital devices, the most important things remain constant. Although we can interact with anyone, we still respond most quickly to our closest friends. We now know many more people, but we haven't forgotten which members of our circle really matter."

Tjugohundraelva.

Det har varit en omvälvande år på många sätt. Jag har varit på främmande platser merparten av året, jag har upptäckt nya saker i världen och jag har upptäckt nya saker i mig själv.

Året började med att jag flög till lilla Jakobstad i Österbotten. Jobbet lärde mig massor, faktiskt mer om mig själv än om medicin. Att stå på en akutmottagning och känna paniken stiga upp i halsen, hjärtat slå i 150 och känna att man inte klarar, inte vet vad man ska göra. Att sen kunna kämpa sig igenom den där paniken och faktiskt klara av det man måste göra (för det finns ingen annan som gör det åt en) ger väldigt mycket styrka i tron på sig själv och ens förmåga att hantera sig själv. Men det var ju inte bara stress, jag hade otroligt mysigt med alla som jobbade där, det var en fin gemenskap att komma in i, den saknade jag direkt när jag åkte.

Men åkte gjorde jag. På några dagar förflyttade jag mig från Österbotten till Los Angeles, en kulturkrock om någon. Livet i LA var spännande, inte minst för sättet man upptäcker en stad när man bor i den är spännande i sig. Jag kom snabbt in i mina rutiner, kan så här i efterhand konstigt nog lite sakna min väg till sjukhuset, den lugna färden med radion där jag tittade ut över palmer och Beverly Hills. Det var som att vara i en helt annan värld som jag inte riktigt kunde tro existerade framför mig.

Tiden på sjukhuset var ju väldigt stressande, kanske främst för att jag var i en situation där jag inte visste vad som förväntades av mig. Det blev som att jag var en specialstudent som för det mesta kunde göra lite som jag ville men inte alltid. Återigen en lärorik situation, både medicinskt och för mig själv privat.

Sen följde en fantastisk sommar. Två månader av ledighet som spenderades bilandes runt i Californien och strosandes runt i New York. Att köra runt i USA har varit en liten långsamt glödande dröm sedan flera år och det var fantastiskt att få göra det med vänner och familj. Vi såg oerhört mycket och träffade många väldigt fina människor, vissa har jag fortfarande kontakt med. Jag minns en känsla av vuxenhet som slog över mig när vi stod vid någon vägkant och fotade. Insikten att det är vi som bestämmer vad vi vill göra, det finns ingen "vuxen" som bestämmer när vi ska stanna eller var vi ska sova. Den här känslan av att plötsligt komma på att jag är vuxen, det har varit ett återkommande tema detta år. På ett bra sätt.

Efter Californien avslutades USA-tiden med en månad i New York. Det var underligt att plötsligt ha en egen liten etta att bo i och strosa omkring lite planlöst om dagarna i en stad jag haft så mycket föreställningar om. Lyxen av att få upptäcka NY genom att bo i där är otrolig. Det var fantastiskt att bara packa väskan med bok och ge sig ut på upptäcktsfärd varje dag. Mycket av dagarna spenderade jag själv, kände ju inte så många och de jag kände var inte alltid i stan. Men på samma sätt som det var härligt att resa själv i Sydostasien var det härligt att själv klara sig på Manhattan, att själv lära sig tunnelbanesystemet, att själv leta reda på den där bokaffären.

Så flög jag till slut hem, hem till Stockholm, hem till min lägenhet, hem till min familj och mina vänner. Vad otroligt skönt det var att komma hem! Att veta precis hur allt fungerade, att ha vänner bara ett telefonsamtal borta, att få krama om sina nära och att få se kära Stockholm igen.

Hösten har varit något mindre händelserik men likväl väldigt fin. Jag började jobba som läkare (mitt i allt det här har jag ju tagit min examen också) och kände mig lycklig över att ha hittat ett yrke som jag gillar ofantligt mycket. Min fritid utökades enormt vilket gjorde att jag fick tid till att ägna mig åt saker och människor i mycket större utsträckning än tidigare. Att ha tid för sina vänner och att ha tid för nya bekantskaper är fantastiskt och jag önskar att jag alltid ska ha det så här.

2011 har varit ett fantastiskt år. Jag har upplevt många olika saker jag aldrig gjort tidigare och har lärt mig att uppskatta det omkring mig. Vetskapen om hur otroligt viktiga mina nära och kära är för mig gör också (förhoppningsvis) att jag kan bli bättre på att prioritera dem i min vardag. Det känns förmätet att hoppas att 2012 ska bli bättre än 2011 men jag hoppas åtminstone att det ska bli ett år med mycket tid spenderad med de jag tycker om.

Nu blev det här ett rätt sentimentalt inlägg men det är ju ändå bara en gång om året jag skriver sådana här saker. Tillbaka till mitt ironiserande bittra jag inom några dagar!