Vännerna

Jag har ju rest runt i snart två månader nu. Om 6 dagar flyger jag hem till Sverige. Det känns på ett sätt skönt: att få återgå till rutiner, komma tillbaka till lägenheten, styra upp livet och träffa vänner igen. Men sen är det ju det andra. Människorna jag träffat här som jag nu betraktar som vänner. Visst att man fortfarande kan hålla kontakten men det blir ju så mycket svårare med ett stort hav och 6-9 timmars tidsskillnad emellan oss.

För det är väl egentligen det som lockar med resor? Eller det är i alla fall det som lockar mig: att lära känna nya människor och få vänner, må vara för stunden eller för livet. Sen blir platsen man gör det på en del i det men på något sätt känns det ju inte lika viktigt. Visst, det har varit jätteroligt att köra omkring i Californien och se allt där, och visst det har varit jätteroligt att bo i New York MEN, det roligaste jag har haft det har ju varit med alla nya vänner och de skulle ju egentligen kunna finnas var som helst.

Igår träffade jag dottern till en amerikansk man jag träffade på tåget i Ryssland. Han och jag pratade massor under resan och kom överens väldigt väl. Flera gånger sa han: "Du måste träffa min dotter, ni skulle komma så bra överens!". Men en pappa som säger så om sin dotter tar man ju oftast med en nypa salt så när jag skulle träffa henne igår kväll försökte jag hålla mina förväntningar låga. Det visade sig att han hade rätt: vi hade helt otroligt trevligt och satt och pratade, pratade, pratade (och skrattade) i flera timmar. Bäst med hela upplevelsen är ju insikten av att han lärde känna mig så pass bra efter bara några dagar på ett tåg att han visste hur bra jag skulle komma överens med hans dotter.

Nu ska jag nog ge mig ut i världen, kanske se lite hipsters i Williamsburg. Imorgon blir det en dag i Queens med bara nya vänner, en av dem har jag inte ens träffat förut (bara pratat i telefon). Det är roligt när saker är lite socialt läskiga, man får sprida sina små vingar så mycket mer då.