Vännerna

Jag har ju rest runt i snart två månader nu. Om 6 dagar flyger jag hem till Sverige. Det känns på ett sätt skönt: att få återgå till rutiner, komma tillbaka till lägenheten, styra upp livet och träffa vänner igen. Men sen är det ju det andra. Människorna jag träffat här som jag nu betraktar som vänner. Visst att man fortfarande kan hålla kontakten men det blir ju så mycket svårare med ett stort hav och 6-9 timmars tidsskillnad emellan oss.

För det är väl egentligen det som lockar med resor? Eller det är i alla fall det som lockar mig: att lära känna nya människor och få vänner, må vara för stunden eller för livet. Sen blir platsen man gör det på en del i det men på något sätt känns det ju inte lika viktigt. Visst, det har varit jätteroligt att köra omkring i Californien och se allt där, och visst det har varit jätteroligt att bo i New York MEN, det roligaste jag har haft det har ju varit med alla nya vänner och de skulle ju egentligen kunna finnas var som helst.

Igår träffade jag dottern till en amerikansk man jag träffade på tåget i Ryssland. Han och jag pratade massor under resan och kom överens väldigt väl. Flera gånger sa han: "Du måste träffa min dotter, ni skulle komma så bra överens!". Men en pappa som säger så om sin dotter tar man ju oftast med en nypa salt så när jag skulle träffa henne igår kväll försökte jag hålla mina förväntningar låga. Det visade sig att han hade rätt: vi hade helt otroligt trevligt och satt och pratade, pratade, pratade (och skrattade) i flera timmar. Bäst med hela upplevelsen är ju insikten av att han lärde känna mig så pass bra efter bara några dagar på ett tåg att han visste hur bra jag skulle komma överens med hans dotter.

Nu ska jag nog ge mig ut i världen, kanske se lite hipsters i Williamsburg. Imorgon blir det en dag i Queens med bara nya vänner, en av dem har jag inte ens träffat förut (bara pratat i telefon). Det är roligt när saker är lite socialt läskiga, man får sprida sina små vingar så mycket mer då.

Barnen

Jag är ju på barnkirurgen. Här finns det massor av barn av varierande åldrar som vårdas inneliggande. Varje morgon tittar vi till dem och varje eftermiddag likaså. Det jobbigaste är inte att många av dem har väldigt allvarliga sjukdomar som flera av dem kommer dö av inom några år. Det jobbigaste är att de är ensamma.

Fyra månaders bebisen som ligger i sitt enkelrum i sin lilla vagga; ibland gråter hon, ibland ler hon, men alltid är det bara hon. Ingen mamma, ingen pappa. Tvn är på och man hör ljudet av något barnprogram. I ett annat rum finns den fräkniga sjuåriga pojken som varit in och ut från sjukhuset hela året, vi frågar hur han mår, har han ont i magen, hur har det gått att äta. Idag berättade vi att han nog skulle få åka hem idag och han gav oss ett stort leende.

Att man som förälder i USA inte kan vara med sitt barn på sjukhuset, att det inte går att få ledigt, att det inte finns några marginaler för de flesta människor. Det är nog det värsta med det här landet.

Hur förstörd blir inte ett barn av att i flera veckor, flera månader vara ensam utan föräldrar, syskon eller lekkamrater? Hur kan det accepteras av människor att ha detta som verklighet? Det borde ju finnas studier på hur detta sjuka vårdsystem, arbetsklimat och samhälle utan ordentliga rättigheter för människor förstör för den kommande generation som ju ska vara så viktig. Jag känner mig så tacksam över att leva i ett samhälle där i alla fall målsättningen är att människan ska komma först.

Söndag fast måndag

Först Griffith park och en liten promenad upp till observatoriet i gassande sol. Den där overklighetskänslan infinner sig när man tittar ut över den stora stora staden och man inser att jag faktiskt bor här.

Sen lunch på ett fantastiskt litet mysigt vegancafé där man även kan beställa mat om man inte har pengar så det räcker för "everyone deserves the possibility to eat good organic vegan food". Jo men just det.

Äventyret fortsatte till spritbutiken där vi fick provsmaka lite vin så där på måndagseftermiddagen. Känner att övriga kommentarer är onödiga.

Nu på balkongen med drink, söndagstidningen samt Belle and Sebastian för öronen. Imorgon barnkirurgi men än så länge fortfarande helg.

Nålstick, förväntan och helg

I torsdags stod jag på operation och höll på att hjälpa till med att sy ihop en patients huvud när jag plötsligt kände ett stick i fingret. Hål i handsken och blod på fingret. Inte hela friden egentligen, men rätt ska vara rätt och det skickades prover på HIV och Hepatit på patienten. Efter mkt letande i papper och pratandes med diverse sköterskor skickades jag till akuten för där skulle de minsann veta vad som skulle göras med mig. Efter 1½ timme på akuten igår och 1½ idag börjar jag ana den här frustrationen man ser i ögonen från patienterna på akuten. Allt tar sånt jävla lång tid. Summa summarum har jag nu i alla fall en journal på UCLA och har fått prata med en gäng trevliga läkare om min utbyteserfarenhet. Blev superpeppad av en man med världens längsta ögonfransar som absolut tyckte att jag skulle göra min specialisering här. Lite sugen faktiskt. Eller ja, inte på systemet men på resten.

Idag klar med plastikkirurgi, fick ett fantastiskt tramsigt intyg på att jag hade en strålande framtid framför mig av den härliga läkaren jag gick med som mest gillade att dra till med diverse superlativ för att sedan skratta åt det hela. Nu är jag i alla fall på papper att jag är "easily the best student we have worked with in the last few years" och "destined for greatness". Haha. Det blir fint till AT-ansökan.

Nu väntar tre veckor barnkirurgi och sen är det slut. Klar med läkarprogrammet. Inte student längre. Det är så fantastiskt härligt att se fram emot. Ännu mer fantasiskt vore det ju om jag hade ett jobb i höst. Men. Ansökningarna är skickade och det är bara att hålla en tumme eller två.

I helgen är det Memorial day vilket innebär att jag är ledig från nu till tisdag. Solen skiner och jag har precis varit och handlat diverse sprit på rea. I helgen blir det utflykt och snart kommer H för drinkdrickning på balkongen. Livet har varit avsevärt mkt sämre.

Vänner från Venezuela

Jag bor med en kille från Venezuela som är här och pluggar filmproduktion. Han har som jag långa dagar i skolan och vi ser varandra mest sent på kvällen eller på helgerna, men i veckan hade han vänner här så vi gick ut en kväll. De är ett gift par strax under trettio som bor i New York men är från Venezuela. Hemma har familjen gott med pengar men här är det svårare; på grund av Hugo Chavéz bestämmelser får de inte växla sina inhemska pengar till dollar utan ett speciellt tillstånd, ett tillstånd som är mycket svårt att få om man är från överklassen.

De berättade hemska historier om hur Chavéz förtrycker befolkning och kör landet i botten samtidigt som hans män har lyxbilar och alla pengar i världen. Juan (mannen) berättade om gången då beväpnade män från regeringen bröts sig in i deras hem och stal deras värdesaker. Han berättade om rädslan för att hans fru skulle bli våldtagen så som så många kvinnor före henne och hur maktlös han kände sig, hur han inte skulle kunna göra någonting för att stoppa det. Som tur var lämnade männen huset och de skadades inte fysiskt.

Vi pratade om hur medierna rapporterar om Chavéz som en komisk person, en man som mest verkar lite tramsig och ställer om tidzonen för att barnen ska få sova längre på morgonen; resultatet av det har blivit att de går hem när det är mörkt och istället är mer utsatta för våld och brott än tidigare. Ali (frun) berättar om studentupproren som hon var med och ledde som bredde ut sig i hela landet där hundratusentals unga var ute på gatorna och demonstrerade med enda resultatet att studenter blev skadade och dödade av militären.

Hugo Chavéz är inget skämt och för en gångs skull hade George W Bush rätt: Chavéz är en farlig man som man ska ta på allvar. Juan tyckte att det bästa man som utlänning kan göra är att sprida kunskapen: Hugo Chavéz är inte den socialistiska räddningen för Sydamerika utan snarare den kommunisitiska diktatorn som håller på att förstöra ett land. Om nu bara svenska medier kan förstå att bara för att George Bush hatade honom betyder det inte att vi ska älska honom.

Det nya livet bland palmer och solglasögon

Sista veckan på min första placering går snabbt framåt, jag har flyttat in i min nya lägenhet och det börjar skapas lite vardag. Nu har jag varit i Los Angeles i snart tre veckor och jag klarar nu att köra över halva stan utan GPS, har lärt mig genvägar och smitvägar för att ta mig runt samt kan de mesta av alla konstiga förkortningar som används i journalerna. Lite på samma sätt som allt var helt främmande först i Finland börjar det nu bli hemvant och inte lika svårt.

Sjukvården här är ju - som ni säkert vet - helt sjuk i huvudet. Man måste planera vad man ska göra utifrån patientens försäkring, inte utifrån dess tillstånd. Det är en otroligt noggrann sjukvård, allt ska undersökas och dokumenteras, det finns nästan inga snabba patienter men samtidigt innebär det också att läkarna är otroligt kunniga, överläkarna är i många fall väldigt skickliga och det som underläkarna inte har i klinisk erfarenhet har de i alla fall i utantill-kunskap.

Att gå från att knappt behöva stämma av något med någon till att behöva redogöra för minsta lilla detalj är rätt frustrerande men samtidigt ganska bra på ett sätt, jag lär att kunna förklara minsta lilla detalj för överläkarna och i förlängningen till mig själv. Men visst önskar man lite mer av den finska mentaliteten när någon söker för att den är snorig och man måste göra en fullständig anamnes tillsammans med ett fullständigt status. Det finns en hel del anledningar till att den amerikanska sjukvården kostar som den gör.

Los Angeles då. En helt gigantisk stad som först var väldigt svår att få grepp om tills jag fick tipset om att se det mer som 50 städer i en. Vi har Santa Monica nere vid stranden, mysiga lilla Silver Lake (där jag bodde tills för några dagar sedan), Westwood med UCLA och tonvis av studenter samt självklart fantastiska härliga West Hollywood där jag nu bor. Vad man än vill hitta går det att få här. Min lilla gata Orlando Avenue är kantad med träd, i grannens trädgård växer citroner brevid Cadillacen, om hörnet ligger Marc Jacobs store och går jag 10 minuter åt vilket håll som helst kan jag hitta nästan vilken mat, klubb eller drink jag vill.

När jag sitter i min fula lilla vita bil med rutorna nedvevade, solglasögonen på, radion spelar den bästa rocken Californien kan erbjuda och jag kör förbi palmerna känner jag mig som den coolaste katten i stan. USA är ju rätt härligt alltså.

En månad i Österbotten

Det där med att det går fort när man har roligt, det är ju faktiskt sant. Fyra veckor har flugit förbi och nu har jag precis börjat min femte. Egentligen trodde jag nog att det skulle bli jobbigare att bo här och att jag inte skulle känna mig hemma. Kanske har jag överskattat hur mycket det betydde att vara ute och resa i två månader utan ett hem. När jag nu har en egen lägenhet, en egen mottagning och mina alldeles egna sjuksköterskor känns min roll här ganska självklar och jag bodde in mig på en dag. Visst är livet väldigt annorlunda mot både det jag haft de senaste månaderna men också jämfört med sommarens vikariat och studietiden, men jag tror ändå att det är annorlunda på ett bra sätt.

Jag jobbar korta dagar, är oftast hemma innan fyra. Dagarna börjar med rond lite innan halv åtta (beroende på om det är den morgonpigga eller morgontrötta överläkaren som rondar), sen vanligt pappersarbete på avdelningen någon halvtimme tills det är dags för första patienten på mottagningen. Min mottagning är återbesöksmottagningen på kirurgen vilket i vintertider betyder att jag för det mesta träffar folk som brutit sig lite här och var. Det är kontrollrtg och lite undersökning, gipsbortagning och nytt gips, konsulation med ortopederna om något kanske ska opereras och lugnande besked till patienterna. Jag trivs att vara en fast punkt i patienternas vårdtillvaro. Det är trevligt att kunna säga "Vi ses om tre veckor" och faktiskt mena det.

Om jag har lite patienter går jag upp till operation och assisterar eller går förbi akuten och ser om de behöver extra hjälp. Det är en stor lyx att vara den enda underläkare här, man får vara med på alla operationer om man vill/hinner och mina överläkare lär gärna ut saker till mig (sen gillar de att förhöra mig också men det hör ju lite till). Min sköterskor har jobbat åtminstone i tjugo år och har koll på allt vilket innebär att jag snabbt får koll på en hel del eftersom de också vill lära upp mig.

Jobbet är jag som ni förstår helt nöjd med. Men sen var det ju det här med vad jag gör på fritiden. Mängden fritid är ju i det närmast oöverträffad i mitt vuxna liv. Att man sen inte har så mycket aktiviteter att sysselsätta sig med inne i stan har jag märkt inte gör så mycket. Det är skönt att få komma hem, sätta på lite te och krypa ner i soffan med datorn/tv/bok/lite plugg. Äntligen finns det tid för att repetera allt det där som man borde repetera. Märkte på min första jour att det faktiskt var nästan tre år sedan jag läste internmedicin, nu tar jag en liten stund varje kväll och tittar igenom det som känns mest osäkert. Skönt att lära sig för att jag vill och inte för att jag måste luska ut vilken tentafråga det kan tänkas komma på ämnet.

USA börjar pocka på min uppmärksamhet. Är nästan klar med allt pappersarbete och igår köpte jag faktiskt flygbiljetten. 23 mars till 17 augusti. Fem månader. Det låter långt och är väl det också men jag kände att jag ju inte har särskilt bråttom att ta mig tillbaka till Sverige. Det är väl något av en flykt också, så länge jag är på andra sidan atlanten behöver jag ju inte ta något beslut om var jag ska jobba sen eller om jag ska söka AT.

Appropå något helt annat. Igår läste jag "Tre dagböcker" av Ingrid och Ingmar Bergman samt deras dotter Maria von Rosen. Väldigt intressant inte bara för att det är Bergman, faktiskt väldigt lite för att det är Bergman. Sällan läser man en så utelämnande text om vad som händer med en familj när död och sjukdom plötsligt är närvarande. För mig som varje dag träffar på detta ur ett professionellt synsätt är det en viktig påminnelse om hur mycket de små detaljerna faktiskt spelar roll. Den berörde mig i sin enkelhet. Läs den.