En riktig semester

Att sitta med sand mellan tarna, palmer over huvudet och en solnedgang som breder ut sina rosa stralar over vattnet framfor sig ar nog sa nara man kan komma iden om en riktig semester. Tiden pa paradison Phu Quoc var fantastisk pa manga satt. Efter lang tid av antingen kyla eller varme utan svalka var det skont att antligen kunna bestamma sin egen kroppstemperatur for en stund. Det var ocksa den naturskona snorkelturen dar jag sag fler fiskar an jag nagonsin sett forut; randiga, prickiga, sprackliga och sa i alla farger man kan tanka sig. Utover fiskarna fanns ocksa korallrev som sag ut som inget jag heller sett forut, ett eget litet manlandskap under vatten vilket oppnar for sa manga fantastier om vad som finns i de dar polarna jorden runt.

Efter nagra dagar kom Don (amerikanen fran Transsibiriska) och tillsammans at vi middag pa stranden och hyrde moppe for att upptacka andra delar av on. Man hade kunnat tro att denna otroliga o skulle vara fullkomligt overlusad med diverse resorter men nej, sa fort man lamnar den lilla langan kommer man till vanliga byar. Barnen vinkar och korna ramar, vi tittar forundrat fran mopparna och susar forbi till narmaste folktomma strand.

Jag har ganska svart for san har sorts semester, det blir ju sa tydligt hur otroligt orattvis varlden ar nar jag sitter och ater farsk frukt pa stranden medans det pa samma o finns mycket fattiga manniskor som maste kampa varje dag for att fa ihop pengar till mat. Det ar skrammande att se med vilken egoism jag onskar att on ska bli sa har obefolkad for att jag ska kunna komma tillbaka till de folktomma stranderna. Framtiden for de som bor pa on ar sannolikt turism samtidigt som on inte alls ar utrustad med den infrastruktur som kravs for en turistinvasion. Sopberget mitt pa on dit alla sopor samlas talar sitt tydliga sprak.

Na jag lamnade i alla fall Phu Quoc for att ta mig vidare till Kambodja. Kvar pa Phu Quoc var ocksa Sofi som reste hem for att borja jobba. Innan jag ens startade resan fran Stockholm undrade jag en del over hur det skulle vara att resa helt allena men det har visat sig fungera alldeles utmarkt for man ar ju aldrig ensam. Man ma vara sjalv men det finns alltid manniskor omkring en som man kan prata med och ata mat med. Nar jag kom fram till Chau Doc (gransstaden i Vietnam) efter en latt sjovild battur fran Phu Quoc och sen en minibusstur satte jag mig helt sonika pa en uteservering med en iste och se, tio minuter senare kommer det fram nagra vasterlanningar som slar sig ner brevid mig och vi borjar prata. Det slutade med middag ute pa stan och lite tipsutbyte.

Efter Chau Doc var det dags for baten till Phnom Penh. Farden uppfor Mekongfloden var haftig och harligt stillsam (om man inte raknar med den latt oronbedovande motorn). Det ar som vanligt roligt att fa se hur dessa sa kallade vanliga manniskor bor i sina hus pa styltor, kor, tvatt i floden och allt annat sadant man uppfattar som romantiskt med kortsiktiga vasterlandska ogon. Farden tog nagra timmar extra eftersom vi var tvungna att ta en ratt stor omvag efter att en vattenvaxt placerat sig retsamt over hela floden utan nagra planer pa forflyttning. Mer tid pa baten innebar bara mer tid av boklasning och kexatande sa det gjorde mig inte sarskilt mycket.

Sa framme i Phnom Penh och dags att hitta nagonstans att bo. Min forsta plan visade sig inte helt optimal i och med att man hade rivt hela omradet kring den sjo jag tankte bo vid. I en tuc-tuc tillsammans med mitt sallskap pa baten begav vi oss lite blint ivag ut i kvallen. Ett efter ett av stallena vi gick till ursaktade sig men tyvarr var det fullt for kvallen, efter kanske tio stycken hittade jag ett som inte hade nagon plats sjalva men daremot hade deras lilla filial en plats i sovsal. Trott pa att leta och utan sa mycket mat i mig tankte jag att det fick duga for natten och begav mig dit. Tank vilket bra beslut! Mysigt sovloft pa bekvama madrasser, massor av trevliga manniskor och perfekt stalle for att bara ta det lugnt. Forsta kvallen ramlade jag in pa en live-spelning med ett 13-mannaband, samtliga av olika nationalitet, igar kvall hade vi filmkvall har och tittade pa en tysk/kambodjansk film, efter det skjuts pa moppe genom staden och lite middag.

Idag hyrde jag moppe och tankte aka ut till Killing Fields (stallet dar Roda Khmerna utforde massavrattningar) men tyvarr akte jag fel. Det var ratt kul att fa se lite landsbygd men tyvarr gjorde jag en liten dumhet pa vag tillbaka. En liten sladd i gruset och sa lag jag pa marken med moppen over mig. Snabbt kom det rusande manniskor till mig, de reste upp moppen, borstade av mig dammet och tog mig till dem for att gora rent mina sar och se till sa att jag var ok. Det var sa fint att se tjugo personer bara slappa allt de hade for handerna for att hjalpa mig en totalt framling. Efter lite jod i saren tog jag mig hem till lilla hostellet och pysslade om mig lite sjalv. Nu ligger jag i hangmattan och vilar. Alldeles lagom.

Sydostasiens Paris

Har blaser vinden varm, det ar fuktigt och de kalla blota handdukarna man far till maten ger em tillfallig mycket uppskattad respit fran svettdropparna i pannan.

Saigon ar helt annorlunda an Hanoi, det ar stort och civiliserat, gatorna ar breda och turisterna finns i overflod. Kolonialismen kanns allerstades narvarande pa takterasserna dar vasterlanningar sitter och dricker iskylda drinkar langt fran trafiken och forsaljarna pa gatan. Det ar ett valdigt bekvamligt liv men man kanner sig valdigt langt bort fran vietnameserna.

Vi kom i forrgar morse med taget fran Hanoi, en ganska handelselos resa som ytterligare forstarkte var tro pa att vi tagit ratt beslut med att skippa resten av Vietnam: det bara regnar overallt. Forsta dagen gick vi pa War Remnants Museum, en valdigt stark upplevelse dar fasorna fran kriget visades. Jag har forsokt att lasa sa mycket som mojligt om Vietnam och kriget men det ar en helt annan sak nar man ser bilder pa det som hant. Det ar svart att varja sig och jag madde ratt daligt nar vi gick darifran. Om man inte lar sig nagot annat framkommer i alla fall det fruktansvarda med krig fram otroligt val. Igar akte vi till tunnlarna, det var ganska spannande om an valdigt turistigt. Det blir lite konstigt att man lar sig sa mycket om hur hemskt krig ar och sen pa slutet av rundturen kan man valja att skjuta lite olika sorters vapen pa en maltavla. Latt absurt.

Saigon ar inte bara krig, det ar ocksa massa trevliga sma grander och gator med manga trevliga cafeer och barer. Man kan kopa allt och ingenting men det ar inte riktigt lika mysigt att flanera omkring i staden som det var i Hanoi. Risken att bli overkord kanns dock mindre, framfor allt for att de har riktiga trottoarer och att gatorna ar bredare.

Ikvall tar vi nattbussen till Rach Gia och sen morgonbaten till Phu Quoc. Efter mycket upptacksresande ska vi alltsa gora det turistigaste man kan tanka sig: sol och bad. Det kanns ratt harligt att fa lite slappa dagar pa stranden.

Nu ska jag forsoka hitta en engelstalande frisor och klippa mig lite (inte sa kort som forut, oroa er inte).

Fran ett kommunistland till ett annat

Det drojde en stund men nu ar jag tillbaka (bloggandet fungerade inte i Kina pga censur). Taget fran UB till Peking var som ett skamt, alldeles rent och fint, till och med battre standard an SJ med sma tv-skarmar i kupen. Lite ocharmigt men ganska skont. Snabbt gick det ju ocksa, ett och halvt dygn ar ju ingenting har i tagvarlden.

Sa kom vi till Peking denna fantastiska stad! Det kanns konstigt att saga men denna gigantiska stad var en av de mysigaste jag varit i. Vi bodde pa ett hostel i en av hutongerna, de sma gamla granderna som finns lite overallt i staden. Dar ar det tyst och lugnt, gamla gubbar sitter pa gatan och spelar spel och jag kunde laga min vaska for fem kronor.
Vi gjorde allt det turistiga: forbjudna staden (ganska kul men inte sa kul) och muren (helt jatteroligt, vi gick langt och det var nastan inga andra dar). Sen gick vi mest omkring i hutongerna och at gatumat. Nar vi skulle aka insag jag att jag skulle sakna Peking, jag ska definitivt aka tillbaka och forsoka se mer av Kina.

Nu ar vi alltsa i Hanoi, har precis kommit tillbaka efter att spenderat gardagen och natten pa en bat ute i Halong Bay. Det var otroligt vackert med helt absurd natur. Att ligga pa soldack medans solen gick ner och svalkas av en latt bris var som nagot ur en klyshig roman. Men en bra klyshig roman. Sofi blev tyvarr matforgiftad och madde ratt ynkligt men nu borjar hon bli piggare. Ingen rast och ingen ro blir det, ikvall aker vi nattaget till Sapa for att vandra lite i bergen. Ja just ja, Hanoi ar en helt galen stad. Det ar rorelse hela tiden och man kan kopa allt i varje gatuhorn. Att Vietnam ar en kommunistisk stat kanns valdigt langt borta.