Jag är ju på barnkirurgen. Här finns det massor av barn av varierande åldrar som vårdas inneliggande. Varje morgon tittar vi till dem och varje eftermiddag likaså. Det jobbigaste är inte att många av dem har väldigt allvarliga sjukdomar som flera av dem kommer dö av inom några år. Det jobbigaste är att de är ensamma.
Fyra månaders bebisen som ligger i sitt enkelrum i sin lilla vagga; ibland gråter hon, ibland ler hon, men alltid är det bara hon. Ingen mamma, ingen pappa. Tvn är på och man hör ljudet av något barnprogram. I ett annat rum finns den fräkniga sjuåriga pojken som varit in och ut från sjukhuset hela året, vi frågar hur han mår, har han ont i magen, hur har det gått att äta. Idag berättade vi att han nog skulle få åka hem idag och han gav oss ett stort leende.
Att man som förälder i USA inte kan vara med sitt barn på sjukhuset, att det inte går att få ledigt, att det inte finns några marginaler för de flesta människor. Det är nog det värsta med det här landet.
Hur förstörd blir inte ett barn av att i flera veckor, flera månader vara ensam utan föräldrar, syskon eller lekkamrater? Hur kan det accepteras av människor att ha detta som verklighet? Det borde ju finnas studier på hur detta sjuka vårdsystem, arbetsklimat och samhälle utan ordentliga rättigheter för människor förstör för den kommande generation som ju ska vara så viktig. Jag känner mig så tacksam över att leva i ett samhälle där i alla fall målsättningen är att människan ska komma först.
