Det där med att det går fort när man har roligt, det är ju faktiskt sant. Fyra veckor har flugit förbi och nu har jag precis börjat min femte. Egentligen trodde jag nog att det skulle bli jobbigare att bo här och att jag inte skulle känna mig hemma. Kanske har jag överskattat hur mycket det betydde att vara ute och resa i två månader utan ett hem. När jag nu har en egen lägenhet, en egen mottagning och mina alldeles egna sjuksköterskor känns min roll här ganska självklar och jag bodde in mig på en dag. Visst är livet väldigt annorlunda mot både det jag haft de senaste månaderna men också jämfört med sommarens vikariat och studietiden, men jag tror ändå att det är annorlunda på ett bra sätt.
Jag jobbar korta dagar, är oftast hemma innan fyra. Dagarna börjar med rond lite innan halv åtta (beroende på om det är den morgonpigga eller morgontrötta överläkaren som rondar), sen vanligt pappersarbete på avdelningen någon halvtimme tills det är dags för första patienten på mottagningen. Min mottagning är återbesöksmottagningen på kirurgen vilket i vintertider betyder att jag för det mesta träffar folk som brutit sig lite här och var. Det är kontrollrtg och lite undersökning, gipsbortagning och nytt gips, konsulation med ortopederna om något kanske ska opereras och lugnande besked till patienterna. Jag trivs att vara en fast punkt i patienternas vårdtillvaro. Det är trevligt att kunna säga "Vi ses om tre veckor" och faktiskt mena det.
Om jag har lite patienter går jag upp till operation och assisterar eller går förbi akuten och ser om de behöver extra hjälp. Det är en stor lyx att vara den enda underläkare här, man får vara med på alla operationer om man vill/hinner och mina överläkare lär gärna ut saker till mig (sen gillar de att förhöra mig också men det hör ju lite till). Min sköterskor har jobbat åtminstone i tjugo år och har koll på allt vilket innebär att jag snabbt får koll på en hel del eftersom de också vill lära upp mig.
Jobbet är jag som ni förstår helt nöjd med. Men sen var det ju det här med vad jag gör på fritiden. Mängden fritid är ju i det närmast oöverträffad i mitt vuxna liv. Att man sen inte har så mycket aktiviteter att sysselsätta sig med inne i stan har jag märkt inte gör så mycket. Det är skönt att få komma hem, sätta på lite te och krypa ner i soffan med datorn/tv/bok/lite plugg. Äntligen finns det tid för att repetera allt det där som man borde repetera. Märkte på min första jour att det faktiskt var nästan tre år sedan jag läste internmedicin, nu tar jag en liten stund varje kväll och tittar igenom det som känns mest osäkert. Skönt att lära sig för att jag vill och inte för att jag måste luska ut vilken tentafråga det kan tänkas komma på ämnet.
USA börjar pocka på min uppmärksamhet. Är nästan klar med allt pappersarbete och igår köpte jag faktiskt flygbiljetten. 23 mars till 17 augusti. Fem månader. Det låter långt och är väl det också men jag kände att jag ju inte har särskilt bråttom att ta mig tillbaka till Sverige. Det är väl något av en flykt också, så länge jag är på andra sidan atlanten behöver jag ju inte ta något beslut om var jag ska jobba sen eller om jag ska söka AT.
Appropå något helt annat. Igår läste jag "Tre dagböcker" av Ingrid och Ingmar Bergman samt deras dotter Maria von Rosen. Väldigt intressant inte bara för att det är Bergman, faktiskt väldigt lite för att det är Bergman. Sällan läser man en så utelämnande text om vad som händer med en familj när död och sjukdom plötsligt är närvarande. För mig som varje dag träffar på detta ur ett professionellt synsätt är det en viktig påminnelse om hur mycket de små detaljerna faktiskt spelar roll. Den berörde mig i sin enkelhet. Läs den.
